Krönika av Irja Forsman

30 mars, 2021

Idag är det Internationella bipolärdagen. Två procent av befolkningen lever med bipolär sjukdom. Det innebär ofta lidande såväl för personen med sjukdomen som för dennes anhöriga. Hjärnkollsambassadören Irja Forsman har egen erfarenhet av bipolär sjukdom och har skrivit en krönika tillägnad den här dagen.

När jag just flyttat från Umeå till Göteborg för att studera fick jag hyra in mig i ett litet rum i en lägenhet i centrala Göteborg. Snabbt visade det sig att mannen jag hyrde rummet av hade bipolär sjukdom, typ 1. Ibland blev han väldigt deprimerad och blev sjukskriven i längre perioder, för att sedan må som vanligt igen.

En kollega kände till vem han var och menade att en del på hans jobb talade illa om honom på grund av hans bipolära sjukdom. En sjukdom som man inte valt och inte kan ”rå för”.  Kollegorna sades bli irriterade på grund av hans sjukskrivning i perioder – en irritation som vanligtvis inte uppkommer när det handlar om en somatisk sjukdom.

Trots att jag visste att mannen hade samma sjukdom som jag, så vågade jag inte berätta det för honom till en början. Jag vågade inte berätta det för någon alls. Skulle jag bli ensam om jag berättade? Skulle jag kunna få något arbete i framtiden? Skulle kollegor tala illa om mig med bakom min rygg när jag inte var där?

Varje gång jag fick ett depressionsskov åkte jag ner till tvättstugan i källaren för att gråta. Jag vågade inte gråta i det lilla rum jag hyrde för jag var rädd att det skulle märkas.

Men är det rimligt?

Ibland törs man inte ens berätta för de som troligen förstår – på grund av att fördomarna skrämmer en till tystnad. Det man ser på tv, det människor säger på bussen och i fikarummet i förbifarten. Det tar man med sig hem och grubblar på.

Det som tystar berättelser som borde höras.

Men när man vågar berätta om hur man mår för sin omgivning startar en möjlighet till återhämtning. Vi vill få mötas och finnas på arbetsplatser, i familjer och vänkretsar utan att fara illa av fördomar och skuldkastning. Det är upp till er, omgivningen, om ni vill öppna upp och stötta vid en sjukdom som är livsfarlig att leva med alldeles ensam. Det är upp till er om ni vill skapa en miljö där det är normaliserat att prata om psykisk ohälsa.

Där det är helt okej att vara öppen med en sjukdom på arbetsplatsen.
Där man törs berätta vid anställningsintervjun.
Där man törs gråta i sitt egna hem…
En miljö där man törs be om hjälp när det är kris.

Små tecken på omsorg betyder något. Våga fråga hur någon mår. Våga stanna kvar och lyssna.
Ett ögonblick av vardaglig omsorg kan rädda ett liv.

 

Irja Forsman, 
Hjärnkollsambassadör och egenerfaren

"Konstrepubliken – Psykiatrins Monument" belyser problem och möjligheter i psykiatrin

13 april, 2021
Kan konstnärligt brukarinflytande påverka den psykiatriska vården? Det tror och hoppas personerna bakom projektet Konstrepubliken – Psykiatrins Monument. "Vi vill skapa en plats där vi kan prata om relationen mellan psykisk ohälsa och konst och kultur. Skapande kan vara en viktig del till lä ...
Läs mer

Glad Påsk

01 april, 2021
Många av oss är lediga några dagar under påsken. Precis som förra året ser ledigheten annorlunda ut för de flesta. Vi får fira med några få, digitalt eller satsa på en ledighet i vilandets tecken. Oavsett hoppas vi att du får en lugn och skön påsk! ...
Läs mer

Beslut: straffbart att uppmana till självmord

19 mars, 2021
Från och med 1 maj 2021 är det olagligt att uppmana eller på annat sätt påverka en person till att ta sitt liv. "Lagen är efterlängtad. Det blir en viktig markering att samhället inte accepterar sådant agerande", säger Felicia Fässberg på Suicidprevention i Väst. Beslutet innebär att ...
Läs mer